I projektet Commonplay undersöks hur vi kan ställa om från ett fåtal attraktiva lekplatser till ett decentraliserat nätverk av lekmiljöer. Projektet finansieras genom ArkDes open call 2021. Projektteamet leds av Topia landskapsarkitekter och omfattar förutom SLU-forskare även Upplands-Bro kommun.

Vid två tillfällen i augusti och september hade topia lekworkshop med förskolebarn för att studera deras lek. Platsen som skulle utforskas var Tibbleviken i Kungsängen.

Barnen var snabba på att komma i gång och tog platsen i anspråk. De bildade stigar genom gräset och hittade löst material i form av pinnar och grenar som de flyttade och arrangerade om i tätt samarbete med varandra.

Lovisa beskrev lekhändelserna i workshop 2 i en dagbok:

’När barnen kom till platsen märktes det att många var ivriga från början och det kändes som att de tyckte att det var roligt att komma tillbaka. De började med att dra ut i skogen och flera började snabbt med att plocka upp och leta efter pinnar. Jag upplevde det som att de mindes att det var det som de gjorde här förra gången och att de hade sett fram emot att göra det igen. Några barn sa att de ville bygga en koja och började med att luta pinnar mot ett träd. En annan sa att hon ville bli bra på att klättra i träd och att hon hade velat ha en svans som en apa så hon hade kunnat svinga sig i grenarna. En pojke upplevdes lite rädd för att vara i naturmiljön och frågade gång på gång om olika växter var brännässlor. Jag visade honom hur en brännässla såg ut och att de flesta växter går bra att ta på och efter en stund så hakade han på de andra barnen. Några gick bort till dammen där vattnet var lite lägre och började leka med pinnar i vattnet. Efter en stund följde nästan alla efter och var sen kvar här under resten av tiden. Många hade långa pinnar som de fiskade med och ett barn fiskade upp lite sjögräs som hon höll fram mot mig och de andra barnen. Det märktes att hon tyckte det var lite slajmigt och därför roligt. Barnen började även efter en stund att plocka stenar som de kastade i vattnet och lyssnade och tittade på plasket som uppstod. Även detta blev mycket populärt och en pojke sa när vi skulle gå att ”det här var jättekul”. Barnen var först lite försiktiga med att gå ut i vattnet men efter en stund ville de ta sig längre ut och många stod med vatten till kanten på gummistövlarna. De hittade både stora och små stenar och jämförde plasket och testade att kasta över bron och under bron. Även att kasta dem på bron för att lyssna hur det lät när de landade på trät. De frågade mig om jag kunde kasta några stenar jättelångt. När man kastade över bron fick man kasta och sedan snabbt sätta sig på huk för att kika under bron när stenen landade i vattnet.’